Jag påminns om Karin Boyes dikt.

Minns att jag som ung tyckte så mycket om den. Den resonerade med hela min själ.

Och här står vi nu. Just i VALET. Valet mellan rädsla eller kärlek.

All kärlek till Dig. Just Dig.

Låt hjärtat leda Dig.

/Anna

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra –

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.